Jag blir någon när, förankringen med verkligheten ter sig omöjlig. Hela tiden, varje gång.
I en stad långt här ifrån, i en lägenhet på en efterfest en fredagskväll, satt en rödhårig gestalt vid ett bord och vräkte ur sig diverse otrevligheter om mig. Om mitt utseende, min person, mina intentioner till livet och ambitioner. Jag visste inte vem den rödhåriga var, eller vad hon hette.
"Jag är sån" sa den rödhåriga. "Jag går rätt på, men jag var inte otrevlig mot dig, jag sa ju faktiskt att du var snygg också". Som att vara "sådan" legitimerade faktumet att hon betedde sig som ett svin. Eller att hon rättfärdigade sina otrevligheter genom att hon också hade synliggjort mig som "snygg". Det var en absurd situation men också i det närmsta fascinerande.
Min allra käraste vän skällde ut dem och lämnade lägenheten. Den rödhåriga och de övriga skrattade som de hyenor de var. Som små monster lyste deras ögon. I tankarna var mina åsikter om dem inte bättre än de som den rödhåriga verbalt kastade över mig.
Jag hade kunnat gå, borde kanske ha gått där ifrån. En omöjlig människa, en omöjlig verklighet. Men jag ville inte gå, ville stanna kvar, ville vara jag. Jag ville berätta att männskor är olika, att männsikor inte är situationen som de verkar i, utan något helt annat. Att situationen i vilka vi möter människor bara är är en kort sekvens, ett sparat ögonblick av en människas liv. Inte någon sanning om hur den personen är. Jag ville tro att så också var fallet med den rödhåriga.
Jag ville bli någon annan, förankra mig med denna orimliga verklighet som var hon. Förstå. Men när jag tänker på den rödhåriga ryser jag, när jag tänker på hyenorna hånskrattar jag. Jag blev någon annan, i mötet med det absurda. Kanske inte någon bättre, kanske blev jag någon sämre, men definitivt någon annan.
